Ingemars Myntblogg

Ingemars Myntblogg

...mannen som plundrade det svenska kulturarvet

MyntsnackPosted by Ingemar Tuesday, October 03 2017 18:07:39

Rubriken kan låta som ett ”nutidsdrama” där rättegång hålls i november. Men rubriken relaterar till en äldre liknande händelse. För några veckor sedan var jag i Uppsala på NKU och lyssnade på ett intressant föredrag av en bra föredragshållare, ämnet var mindre roligt och handlade om brott mot vårt gemensamma kulturarv. Huvudperson i föredraget var Engeström, föredragshållare Stefan Simander. Det var ett riktigt välbesökt klubbmöte hos NKU där förutom säker ett tjugotal medlemmar även SVT(?) närvarade.

Köpte boken som föredraget kretsar kring ”Fallet Engeström - mannen som plundrade det svenska kulturarvet” författad av Gardell/ Simander när den släpptes för några år sedan och läste den i samma veva. Tänkte inte här försöka recensera varken bok eller föredrag, utan den som är intresserad rekommenderas att läsa boken, åtminstone första tredjedelen har mycket koppling till mynt. I detta blogginlägg blir det i stället egna reflexioner i ämnet.

Mitt bestående intryck är hur naiv omgivningen förefaller vara när en kleptoman och stortjuv härjar. Jag menar här både de som blir utsatta för brott, institutioner och privatpersoner, som de som är avnämare av stöldgodset.

"Roade" mig på försommaren med att läsa igenom den digra förundersökning som gäller stölder (och häleri) på KMK och på Göteborgs museum. Måste säga att jag ser många paralleller mellan detta nya polisärende och det som föredraget handlade om. Det handlar om två personer som åtnjutit omvärldens förtroende och som båda missbrukad det. Men kan omvärlden verkligen varit så oförstående ända in till slutet? Trodde att vi alla hade lite av det som Simander kallar ”spårhundsinstinkter”. Vi anar oråd eller borde åtminstone göra det även om fullödiga bevis saknas.

Jag är övertygad om att offentlighet av både statliga och privata samlingar är den största säkerhetsåtgärden som kan vidtas. Lyssnade för något år sedan på ett föredrag om antikvariska böcker. Tidigare har det ansetts säkrast att ”hålla tyst” om vad samlingar innehåller, detta för att inte i onödan dra till sig obehöriga... Trenden är idag den omvända, gör hela samlingen så offentlig som möjlig och dessutom tillgänglig digitalt. Då vet alla vilken institution som är ägare till boken (myntet) och skulle objektet komma avvägar är det lätt att härleda dess proveniens, vilket borde göra objektet ointressant på den öppna marknaden. Att ett objekt förevisas offentligt (digitalt) har också andra fördelar. Objekten är tillgängliga för forskare var än i världen de befinner sig vilket borde vara till fromma för all forskning, även den numismatiska.

Provenienser förefaller också bli allt viktigare. Ett objekt med en lång och gärna bra provenienskedja betalar sig exempelvis i USA säkert 25-50 procent högre än ett provenienslöst dito. Varför? Naturligtvis finns ett mervärde i att veta vilka betydande och för all del även obetydande ägare som tidigare haft objektet i sin samling. Sedan är det naturligtvis bra att kunna visa att objektet funnits på marknaden en längre tid och inte är föremål för ett nutida kulturarvsbrott. För den som vill läsa mer om vikten av provenienser för att undvika handel med stulet kulturarv rekommenderas boken ”Plundrarna- Hur nazisterna stal Europas konstskatter” av Anders Rydell. Många konstverk som saknar proveniens före andra världskriget är av förklarliga skäl idag i princip värdelösa.

När jag läser boken om Engeström slås jag även av vilket kort minne många förefaller ha. Ena dagen ertappar man tjuven, några år senare gör man gladeligen affärer med densamma, eller ett citat jag hört på annat håll ”sådana objekt dyker bara inte upp...” för att senare omsätta ett dylikt rart objekt.

Värd för föredraget var NKU tillsammans med myntkabinettet i Uppsala. Myntkabinettet är en riktig förebild i musei-sammanhang anser jag. Uppsala går helt rätt väg och utnyttjar alla de möjligheter som "modern" teknik erbjuder och vill att offentlighetens ljus ska prägla ett museum. Den fysiska säkerheten på själva kabinettet kan jag inte uttala mig om men fallet Engeström och för den del även det aktuella ärendet rörande KMK visar att höga säkerhetsarrangemang inte alltid är tillräckligt. Är tjuven ansedd och har hög ställning räcker förmodligen inte "all säkerhet i världen". Uppsala har valt att digitalisera hela samlingen eller åtminstone stora delar av denna. Upplösningen på bilderna är mycket hög och man pratar om storlek på 100 MB per bild! Objekten är bra beskrivna och tillsammans med bilderna publicerade på nätet. Ur ett säkerhetsperspektiv mycket bra. Men den stora vinsten med att lägga ut objekten digitalt är att som jag skriver ovan att de är tillgängliga för oss alla. Du behöver inte ta dig till Uppsala för att se den fantastiska blodsklippingen 1568, den makalöst vackra 2 öre klipping Gustaf II Adolf eller varför inte den helt ocirkulerade Avestakopeken med röd stämpelglans eller den nu i dagarna aktuella ”Nobelmedaljen” (årets mottagare håller precis på att presenteras).

Lite smolk i bägaren är dock att en av förgrundsgestalterna på Uppsala Myntkabinett kommer att lämna Sverige för ett liknade uppdrag i Tyskland. Men det är bara att gratulera Hendrik till ett prestigejobb även om förlusten för svensk numismatik är stor.

Efter föredraget följde en frågestund. Där blandades intressanta frågor utifrån föredraget med ”plattityder” där fokus hamnade lite utanför själva ämnet för föredraget... Själv valde jag då att ta en fika...

Slutordet får bli: Digitalisera mera och sprid information på internet, det tjänar vi alla-och-envar på!

Ingemar

ps. för ordningens skull ska väl tilläggas att rättegången jag hänvisar till hålls senare i höst och att ingen ännu är dömd ds

  • Comments(0)//blogg.ingemars.se/#post644